Fan...

Det här är skrivet i notepad. Tänker lägga in det när min dator tillåter mig att komma åt just den sidan jag vill (reds anm., tog bara 40 min att komma in på sidan). Jag vill verkligen skriva och alla andra websidor är möjliga att komma åt. Men när jag trycker på Add new post så säger datorn att, "hey! det här är nog något som han skulle kunna vilja göra! Nej, nej, nej, jag ska ta fram sidan en byte i minuten och tvinga honom slösurfa på det sättet som får honom att förakta sig själv och hela mänskligheten eftersom han får så tråkigt av den och måste surfa runt på diverse nollors presentationer på någon hjärndöd community eller ännu värre, aftonbladets nöjessidor. Aldrig ska han få som han vill med mig, han bara köpt mig och vårdat mig ömt och nu ska jag tacka genom att slå av alla funktioner som han använder mest!" und so weiter. Min dator har inte älskat mig på sistone. Det började med att den bara lät mig spela tråkiga spel och inte de jag hellst vill. Nu har den tagit min webkamera också. Dessutom verkar den vilja plocka bort min blogg också. Varför kan ingenting bara gå bra en, endaste gång. Saker man alltid använder går sönder helt utan anledning, varför går inget helt helt utan anledning? Jag hatar allt som kräver att man måste använda något mer avancerat än ett järnrör. Ett järnrör fungerar iaf som man vill att det ska, ingenting annat i världen gör det. Världen borde vara ett järnrör.

Men det passade väl in. Jag skriver ju ändå bara när jag är deppad och ledsen så nu fick jag mer bränsle. Det är därför alla mina inlägg är så dystra, för att när jag är glad gör jag andra saker än att skriva. Men är jag glad och vill skriva finns det alltid sätt. Tänka på en viss person, titta på gamla foton, besöka vissa platser i cyberrymden och bom, där har vi inspirationen. Idag fick jag ju dessutom en extra krydda precis när jag skulle börja skriva, tack för det.

Min festivalsommar blir bara värre och värre. Jag skulle säkert verkligen kunna åka på Arvika, och nu fick jag veta av Jimmy att jag skulle gå in gratis, men inte jag då. Vi ska fira pappa så jag måste vara hemma i ett par timmar som kommer att förstöra min sommar totalt, kanske mitt liv också om de inte tournerar något mer. Ni som vet, vet vad jag pratar om. Jag MÅSTE. Måste prata med Cinna och pappa. Måste.

Storsjöyran blir iaf, de andra kan ju titta på band om de vill men jag ska bara på ett par stycken. Lär väl vara massa lumparpolare där man kan träffa. Vore kul att få tag på ett stort tält. Alla sugna kan ju höra av sig tycker jag. Det vore skitkul faktiskt. Just därför vet jag att det inte kommer att bli något. Jag blir bara upplyft och uppmuntrad för att någon ska kunna sänka mig med dubbel kraft varje gång det ser ut som att jag ska få vad jag vill ha. Alltid. Någon säger, "hey, kom med oss, det kommer att bli skitbra och allt du vill kommer att hända och vara på det viset som det ska för att du ska bli glad och kunna lyckas!" och jag blir lika glad varje gång. OM jag kommer dit så visar det sig att i sista minuten har allt ändrats så att allt är underbart så när som på någon liten detalj som förstör hela upplevelsen totalt och dödar mig om och om igen med en murken gren. Om jag missar grejen så blir det verkligen så underbart som det skulle kunnat vara. Så är det. Vill ni ha en lyckad fest, ett lyckat liv eller vad som hellst, bjud inte mig.

Vissa tycker kanske inte om att läsa om folk som bara är ledsna, men det skiter jag i. Jag är som sagt inte bara ledsen, men det är bara då jag orkar skriva. Tack för de uppmuntande orden, du vet vem, men jag vet inte om det går. Jag kanske aldrig kan.

Inga Krambjörnar imorrn iaf. Det är väl ändå positivt?