Storstädning

Har bestämt mig för att rensa upp lite här nu. Det såg ju fördjävligt ut! Time to go deep.

En morgon som denna kan man nästan omöljligt vara annat än glad. Solen hade just gått upp, vi vandrar ett gäng som jobbar på samma skift mot målet, dörren och en långledighet. Det var så underbart. Träffade Ingela på väg åt andra hållet. Tycker inte synd om henne kan jag säga. Fast bara lite.

'Hat och hat och hat, men var gör jag av min kärlek?'

Åt pizza med Anders och Robin idag. Vilka idéer vi får, men kommer det att bli mer än så? Jag hoppas det. Det verkar riktigt optimistisk. Jag gillar optimism fram till en viss grad för när saker och ting börjar kännas för bra så vet jag att det kommer att smälla till utav bara hellvetet. Jag lyfts upp bara för att slås ner totalt. Så har det varit med allt på sistone. Jobbet, festivaler, livet, helgen som var, helgen som kommer, kärleken, bristen på kärleken, hatet, bristen på hatet u s w, u s w, typ.

Frågan är ju bara när det kommer att gå bra utan att det går åt hellvete sen? Kanske på universitetet? För det är väl dit jag vill nu? Det är väl dit jag ska nu? Kanske. Lutar åt det fast jag egentligen vill göra allt annat. Alla andra gör ju allt annat, allt annat coolt och roligt. Jag får luta mig tillbaka och ta den lugna, säkra vägen mot ruinens kant för att sedan, mjukt och ledigt, hoppa över den mot ett stup av självförtvivlan och totaldestruktion av det faktiska jaget. 'Men det är mitt liv, jag lever dag för dag för dag.'

'Jag ångrar inget, jag ångrar allt' skulle jag väl kunna säga. Det finns så mycket att säga och författa att en hel bok nog inte skulle kunna täcka allt. Ändå så är det ingen som skulle vilja läsa den så den vore författad i onödan, som så mycket annat.

Kommer det någonsin ta slut? Kommer det någonsin ta slut?

Det värsta är ovissheten. Jag behöver vara olyckligt kär i någon för att det ska gå bra. Då vet jag iaf att det kan bli lycklig kärlek av det hela till slut, någon gång, kanske. Nu är jag bara olyckligt okär. Jag söker desperat efter någon att hålla av men varje gång jag tror mig hittat henne så kommer mannen i svart, han med det mörka sinnet, och slår undan benen på mig för att ta henne själv. Ovisshet är det värsta för mig. Jag måste veta för att kunna ha kontroll, jag måste ha kontroll för att kunna slappna av. Jag är spänd som en fjäder helt utan hopp för om det ska vara såhär kan jag lika gärna släppa allt här. De som är intressanta här är inte intresserade och de som är intressanta på andra platser är på andra platser. Det finns ju iofs en som kanske... Eller... Nej. Det skulle väl inte gå. Det skulle finnas mindre chans än för en snöboll i extrem hetta, men det är väl där vi befinner oss? 'Jag vill till himmelen, men jag vill inte dö. Blir kvar i helvetet istället.' Det spelar ingen roll. Ändå om det vore hon som var den som jag skulle kunna bli kär i så vet hon väl knappt att jag finns? Även om vi ses och pratar en del så vet hon väl inte att jag existerar som jag gör. Gör någon? Ja, några. Men ändå så ingen.