Hmm... Det flyttar in ett par finnar här brevid... Nyss kom dom och lånade en insektsnyckel, nu kom dom igen och med ungen skrikande i bakgrunden bad de om en kniv också...
Min farfar är död. Han är jätteborta och kommer aldrig mer tillbaka. Det känns svårt att förstå, fast vi vetat om att han bara haft ungefär en vecka kvar i ett par månader. Så var han. Stark. Kan jag ens bli hälften så hårt som honom så har jag gjort det bra. Cykla nordanö-sala varje dag, mura 8-12 timmar och så cykla hem igen under några år är inte dåligt. Sen att på ålderns höst bygga en egen mitella när armen brutits av ett fallande träd och sedan gå hem är inte dåligt det heller. Sen att få höra hur man inte ska kunna gå ut på två veckor och inte arbeta på fyra, och sedan klippa gräset efter en vecka och gå ut i skogen igen efter ett par veckor och börja hugga ner med träd. Ja, vad säger man. Män från innan krigen skapas inte längre. Han var min största förebild och nu är han borta. Men det är rätt skönt att vi slipper gå runt och undra hur mycket mindre ont han har idag än igår iaf. För det var aldrig mindre.
Phösargrejerna tror jag går bra. Får in allt hår i mössan även om det gör ont just då, men tror den töjs ut nu. Overallen är svettig och luktar konstigt efter två dagar och vi har inte ens börjat på riktigt än. Det kommer nog bli skitkul det här, jag är positiv och alla runt omkring mig också. Kan nog bli roligare än att vara nolla själv faktiskt.