Hiroshimatanten

Idag var jag på årets mest intressanta föreläsning. Det var en gammal tant, fast hon såg inte så gammal ut, från Hiroshima där. För lite mer än 60 år sedan skulle den åttaåriga tanten egentligen gått till skolan men hon var lite krasslig så hon stannade hemma. Några timmar senare föll första bomben. Hon, hennes pappa och lillebror hann ner i bunkern. Alla lärare och elever i skolan dog. När dom kom ut så såg dom något som rörde sig i en skrothög. Det var hennes mamma. Hon var som "en stor blodklump med glassplitter i hela kroppen" och hennes ena öga hängde nere vid midjan. Pappan försökte stoppa tillbaka det men det funkade inte så han fick rycka av det. Bäbisen som mamman höll trodde dom var död så pappan ville begrava henne. Tanten tänkte att hon skulle tvätta den först och då skrek hon. Dom höll på att begrava hennes syster levande. Sedan blev det typ värre därifrån. Så fruktansvärt att det nog inte var många som inte grät. Ja förutom tanten då. Hon hade större livsgnista än någon jag sett. Det var så mäktigt. Så var en japansk operasångerska där också och sjöng en sång om Hiroshima som förstördes men tog till sig kärlek från resten av värdlen och nu mera blomstrar igen. Hon använde ord som kärlek och sympati väldigt mycket på slutet. Rolig var hon också, och skrattade lika mycket som alla andra japanen jag sett under den här kursen. De äro ett märkligt folk.

Sen gymmade jag. Det var faktiskt skönt. Började med lite rehab för foten och sedan var det överkropp. Vi ska nog tillbaka dit och träna ben imorrn. Det blir nog alles bra det.

Nä nu ska jag bort och göra något helt annat. Det ska också bli trevligt. Och behövligt. Fan, jag vill vara kär, så kär. Varför jag kan inte?