Bättre och bättre dag för dag.

Alltså, förut i mitt liv har jag nästan bara haft en känsla. Eller det känns som om jag alltid bara haft en känsla. Känslan av att allt är samma gamla, att när man känner att det inte kan bli komma längre ner på botten så kommer någon med en spade, och så vidare. Visst, jag har varit lycklig, men liksom mest av gammal vana liksom. Glädjen har mest varit i att inget suger för tillfället, och det är bra. Men nu. Nu är det så förvirrat för det är tvärt om. Allt är nytt och jag trodde det skulle vara skrämmande, men det är bara bra. Lycka här är inte att kunna träffa sina gamla polare och se en film, utan att bli hembjuden till en ny polare och se på film. Det är faktiskt lite roligare eftersom man inte vet hur det slutar då. Jag är på toppen hela tiden och tänker att nu kan det inte bli bättre, men det räcker med en kommentar, en blick, ett leende, och små lemmings kommer och bygger på min trappa. Jag har fått komplimanger för saker jag hade glömt eftersom alla hemma tar dem för givet och det är kul. Idag fick jag höra att jag alltid har så sköna t-shirts på mig. Det är liksom ingen som tänker på det hemma längre eftersom jag alltid haft någon skum sådan ytterst. Jag blir lika förvånad varje gång någon märker sådant. Det är skönt.

Men ändå tänker jag på folk som är hemma och borta. Per, hur blev det med tyskland där egentligen? Sara, hur har hon det mellan myror och galna asiater och när kommer hon till Skåne så att vi nästan är i samma land iaf? Emma, blir det något jobb eller kommer hon snart att flytta hit så vi kan se Sunes sommar hela dagarna? Emsi, hur går det för henne att sälja event, och det tar en jävla tid för hennes företag att ta sig hit? Jenny, hur går det för henne och Per liksom? Jopin och Atam... Eller ja... Antar att lika mycket som vanligt pågår där. =P Men Madde och Elin, när får jag äntligen se er igen? Sjukt jobbigt är det att vara ifrån dem man älskar mest. Man sitter där i publiken på en biograf brevid liksom... Martin... och Jörgen... och Gurra... och... ja över 40 till nya klasskamrater. Asså alla är underbara människor, men ändå. Det är skumt. Men om 5 år kommer det väl att kännas lika naturligt som det känns onaturligt nu att inte ha en Elin eller Madde eller Adam eller Adde eller någon sådan nu. Gamla internskämt får man fnissa åt för sig själv medans man hittar på nya. Det känns onaturligt, för att det känns så bra. Som att jag passar in här. Här kommer jag aldrig att bli allt jag var innan jag flyttade hit eftersom ingen vet om det. Hemma är det vissa som tror att jag fortfarande är som jag var när jag var 12 känns det som. Man utvecklas en del på den tiden. Eller ja, vissa gör det. Men nu ska jag sova så jag kan räkna massa matte imorrn. Ursch ja.

Oooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooljeborr!