Mellan två broar.

Där joggade jag idag. Där och lite till. Som vanligt blev jag som jag brukar när jag lyssnar på Dia Psalma och KSMB. Den där kännslan som kryper sig på. Känslan som ingen här förstår.

En del av mina kompisar säger iofs att "Jo, men det där, det är ju bra. Ibland är det ju till och med riktigt bra!" men det är inte det det går ut på. När jag lyssnar på vanlig underbar och bra musik så blir jag uppfylld av dess kraft och hur stor den är och alla känslor av att jag vill höra mer. Så tror jag nog att det är för många. Men när jag lyssnar på just Dia Psalma och KSMB så blir det annorlunda. Den kännslan finns också där, men över den ligger en känsla av "Jag vill också. Jag KAN också. Om jag bara inte varit en så ensam själ i en ensam stad". Alltså, jag är inte ensam och bedrövlig och så, jag är bara ensam om att känna såhär om den här musiken bland alla jag känner. De andra musikerna är mer "javisst, vi kan väl spela och spela in någon gång, sen kan vi väl spela live som du vill, visst". Men det händer ju aldrig. De har så mycket annat att göra som har med sin musik att göra, jag har ingenting att göra med min musik. Jag vill bara spela, sjung, dansa, skapa, skriva, skräna, skrika och förtjusa. Få folk att känna som jag känner, för det kan vara den underbaraste känslan någonsin, om man delar den med någon. Det kan också vara den hemskaste känslan någonsin, om man är en ensam själ. Man vill och vet att man kan, men inte själv. Och ingen hjälp finns att få. Bara ond bråd död för ett intellekt som en gång var så lovande.