Konstigt.

Efter att ha pratat med pappan till en kille som var kompis med de två knivskurna så ser jag lite annorlunda på det hela. Först så stod det att de förmodligen hade slagits med varandra, men det stämde inte. Killen som dog har jag aldrig fått något grepp om vem det var men han var iaf bra kompis med den andra. Den andra är en kille från Forstrakten. En som jag bråkat rätt mycket med i låg- och mellanstadiet faktiskt. Eller ja, mycket, vi har väl bara inte kommit överrens så vi struntade väl mest i varandra. Det jag tänker på rätt ofta, det finns vissa utskällningar och sådant från min barndom som jag tänker på dagligen, är när vi började bråka efter elevens val i omklädningsrummet. Han snärtade mig med handduken mitt mellan ögonen, träffade verkligen näsryggen, och jag tände till. Snärtade av en stor hudbit från hans armveck, träff strax uppåt på överarmen, och det började blöda. Jag var äldre så jag fick allt skäll, dessutom så grät han ju helt förståerligt. Och nu ligger han på intensiven med 15 knivhugg i ryggen och ett i bröstkorgen. 15 i ryggen? Jag är så chockad över att sådan ondska finns på så nära håll att jag inte ens har vett att bli förbannad, men det kommer väl det också. Hoppas polisen får tag på den skyldige innan någon av deras vänner. Fan, t.o.m. jag skulle misshandla upp dem om jag visste vilka det var så de fick lära sig att man inte gör så. Öga för öga liksom. Inte för att jag kände honom alls men han är en Forsson och även om jag är den enda i världen som känner att sånt spelar roll så tycker jag ändå att det gör det. Alla där ute, gamla vänner och mobbare, har gjort mig till den jag är och de har alla varit viktiga. Eftersom jag är så nöjd med hur jag blev till slut så skulle jag vilja tacka dem en och en, oavsett hur mycket hat som legat emellan förut. Men det kommer jag inte göra, för bykänsla kanske inte är ett ord som ens existerar längre? Jag är väl gammeldags men i så fall så skiter jag i det.